Jag är i Bo för att hänga med på festligheterna runt internationella malariadagen. Hur man nu firar en sjukdom, men det ska nog bli bra. Vi har tryckt upp t-shirts, hållit anföranden i lokalradio och ska om en halvtimme promenera iväg i en slags förstamajdemonstration mot malaria. Fast utan röda fanor. Alltid när det är stora evenemang eller internationella dagar, typ kvinnodagen eller barndagen, blir det marscher genom byn. Trummor, dans, visselpipor och sång ska väcka uppmärksamhet om hur man skyddar sig mot malaria!

Därefter far vi till sjukhuset och fortsätter kampanjandet med våra patienter som ska ha satt samman ett slags teaterstycke om malaria. Ännu mera tal, sång och dans och sen avslutar vi dagen med en fotbollsmatch mellan de två projekten. Dr. Ahmed ska inviga matchen genom att symboliskt kicka malaria ut ur landet…

För min egen del har nedräkningen börjat — fem veckor kvar innan jag åker norrut till Bryssel på möten och grejer, sen tillbaka en-två veckor för att göra en överlämning och någon gång den 23-24 juni borde jag landa på Bromma. Redo för husbygge, svartvinbärssaft och P1 sommar… GÖÖTT!

För övrigt kan jag rapportera att presidenten förra veckan såg till att de två politiska partierna signerade en gemensam kommuniké mot de våldsamma upplopp vi hade i landet för någon vecka sedan, samt att tre gamla gerillaledare idag dömdes till sammanlagt 120 års fängelse. Så går det när man hugger av folk händer, våldtar och mördar.

Glad påsk på er! Jag ska fördriva påsken med att läsa färdigt den här gajdlajnen, introducera en lassafeberdoktor till en annan lassafeberdoktor och se vad som händer samt delta i en ledarskapskurs med vår personal och en snubbe från Belgien.

Förra veckan fick vi vårt första bekräftade lassafeber-fall i sjukhuset i Bo. En 17 flicka gravid med tvillingar dog i lassafeber, och nu är förberedelserna igång för fler liknande fall.

Förfallen gammal kyrka på Banana Island.

Anna och trädgårdsmästaren på en gammal brittisk 1800-talskanon

Tjockjävladjungeln

Skolan i Ricketts huserar i en förfallen kyrka, i väntan på att den nya skolan blir färdigbyggd

Panorama från Bureh beach

Anna rak i ryggen

Lamppost på Banana Island från den tid då britterna lekte slav och slavägare på ön. Ingen lampa kvar, men pelaren står pall

Ödla

Utsikt från Tommys Guesthouse över Lakka-stranden

Sopor från Freetown driver med havsströmmarna till Banana Islands norra sida. Sydsidan däremot är i prima skick.

Alltså, får man göra så här? Lägga in en massa bilder rakt upp och ner på bloggen, alltså. Eller strider det mot någon blogg-lag jag inte känner till? Patrik? Jonathan? Någon? Ja jag vet inte.

Jag ser ju på internet att det snöar som tokigt i norr! Och här sitter man å längtar efter längdåkning, knarr under skorna, snöskottning och brasvärme. Men så är det ju och så ska det ju vara, verkar det som. Att jag alltid vill vara där jag inte är.

Jag sitter på kontoret i Bo och har just betat av en introduktion för en nyanländ anestesiläkare. Hela förmiddagen har jag suttit och jobbat med årsrapporten för 2008. Det blir ett digert dokument, med tanke på att vi behandlade över 400 000 personer förra året! Varav 118 000 var malaria.

Anna och jag var på semester förra veckan! Anna kom på fredagen till Freetown från Bo och på kvällen åkte vi upp i bergen till ett ställe som heter Tacugama Chimpanzee Sanctuary. Det är, som namnet skvallrar om, ett ställe som tar hand om chimpanser. Det är olagligt att ha chimpanser som husdjur i Sierra Leone, men folk har det ändå och det här stället använder alla möjliga medel för att få tag på champinjonerna. Idag har man över 90 stycken som lever i olika stadier av fångenskap. Poängen är att de assimilieras till naturen liksom.

"Bring out the chimp." "The chimp's asleep." "Well I guess you better wake him up then..." dadadadada-nanana...

När de anländer är de oftast ganska små och i behov av surrogatmammor. Sedan vänjs de successivt av med mänslig närvaro och de som varit där längst bor i stora stora inhängnader med tjock djungel där de lever nästan som fria. Otroliga djur! Stället har också tre små lodger, en hydda med grästak och vacker utsikt över jöngeln. Ingen elektricitet, bara solcellslampor, gasspis och djungelns ljud. Man hörde till och med vilda chimpanser från utanför campet, som tjattrade med dom innanför. Mäktigt!

På lördagen hade vi fått nog av djungel och behövde hav. Vi tog en taxi ner från bergen till Tommys Hard Rock Restaurant på Lakka Beach. Det är ett litet guesthouse på en stenudde på en väldigt vacker strand. Hummer, hav, bad och läsa bok. Jag läste Barack Obamas ”Min far hade en dröm”, och Anna läste ”Shantaram” – en tegelsten om en australisk fånge som rymt till Indien och lever i slummen. Efter tre dagar med seafood, sand mellan tårna och slappa slappa dagar, långa vandringar i bergen och längs stränderna, tog vi en båt ut till Banana island, sydväst om Freetown-halvön. Där finns ett litet byadrivet guesthouse i en lagun med utsikt över de dimmiga bergen på fastlandet. Otroligt vacker ö, trevliga människor alla slavättlingar med namn som Tommy Douglas, Dorothy Nylander, Cook osv. Och gamla kanoner och ruiner från dagarna då ön användes som anhalt I slavhandeln. Numera består alltså öborna av ättlingar till slavar som blev ”hemskickade” till Afrika av välsinnade och storsinta britter. På Banana Island fortsatte vi på inkört spår: bad, snorkling, läsa bok, seafood.

Tommys Guesthouse on the Rock

Ingen ström heller här, så tidiga kvällar under solcellslampor. Det enda smolket i stranden var all skit som driver in från Freetown. Öns västra sida, som vette mot staden många sjömil bort, var helt tjockfull av skräp. Sprutor, kepsar, burkar, dunkar, kläder, plastpåsar… allt sånt som folk i stan dumpar i havet. Öns östra sida däremot var helt ren och klar och fräsch. Märkligt. En av de två byarna på ön heter Ricketts, som tydligen är en bristsjukdom hos sjöfarare (inte skörbjugg, utan nån annan brist).

På nätterna var det tyst sånär som på fladdermössens pip, gräshoppornas knaster och de kinesiska fisketrålarnas nattliga räder på havets läckerheter. De har tillstånd att tråla långt ut till havs, men mutar sig förbi kustbevakningen in på grundare vatten där fisken leker. Sen kommer stora fraktskepp från Kina och tömmer trålarna på fisken som skeppas till Kina medan trålarna fortsätter sin rensning av Sierra Leones kust. De lokala fiskarna är förbannade, men maktlösa.

Hus på Banana Island i krio-stil

Sen tog vi båt till Bureh Beach, ännu en strand på sydspetsen av Freetowns halvö. Otroligt vacker strand med mjuka vågor och klarblått vatten. Efter all sand, strand och enkelt boende tog vi sista natten in på vad som sägs vara landets Finaste Hotell: Bintumani Hotel. Det invigdes 1980 och då var det säkert fint. Sen kom kriget och rebellerna som tydligen raserade en stor del av det 200-rummade bygget. 2003 återinvigdes hotellet efter omfattande renoveringar av kineserna. Vilket syns. Att det var just Kina som renoverade och inte, säg, Tyskland eller Japan eller Sverige. Allt är rappligt, fladdrigt, sprucket made in China. Toastolen, toasitsen, tvålkoppen, varmvattenberedaren, fönstren, dörrarna, teven, stolarna, sängen och lamporna. Allt i sämsta kvalitet som hänger på trekvart. Till och med kökspersonalen var spruckna, gamla, rappliga kineser som serverade sönderfriterade lökringar från fryspack. Men utsikten var fin! Så på vår sista semesterkväll gick vi till en närliggande mysig restaurang och åt något så kontinentalt som pizza och moussaka innan vi insöp solnedgången från balkongen på vårt rappliga kinahak.

Allt från Kina, utom utsikten

Och det var den semestern, det.

Efter en sån semester längtar man hem. Inte tillbaka till jobbet. Men nu är jag här. Och kalendern säger att det bara är – hör å häpna – knappt fyra månader kvar innan jag kommer hem! Herreje tiden flyger. Den här veckan har vi besök av två chefer från Bryssel som visas runt i projektet. Nästa vecka kommer en laboratorieråtta och ska kvalitetsgranska vårt labb, och likaså en tuberkulosdito. Och på onsdag en delegation från svenska UNICEF och några journalister och på torsdag en delegation från ECHO att besöka sjukhuset. Det är full rulle. On top of this, som man säger, så är det allt det löpande arbetet med personalfrågor, möten, nya rutiner, gamlarutiner, plan för överlämning 2011 och allt annat. I veckan skulle jag ha mött hälsoministern igen och prata fri hälsovård. Men han fick kicken i helgen. Och presidenten har åkt till Indien för hälsokontroll, av alla ställen. Så vi får se vad som händer i veckorna som kommer.

”Man lär sig att prata, vare sig man vill eller inte. Det är bara att prata på…” sa landets hälsominister när vi åt lunch föra veckan. Apropå att vi båda just hållit tal inför en månghövdad skara från FN, givarorganisationer och andra likt MSF enskilda organisationer. Det var MSFs rundabordssamtal vi ordnade med Rädda Barnen för två veckor sedan, om vikten av fri hälsovård i utvecklingsländer, som jag invigde med några minuters tal om hur man på bästa sätt minskar dödstalen i ett land som Sierra Leone. Visst – man måste tillhandahålla bra, kvalitativ sjukvård. Det vill säga, det måste finnas en klinik inom räckhåll, med kompetent personal och lämpliga mediciner. Men i ett fattigt land som det här, är det ytterligare en barriär som måste bort: pärninga. Idag betalar man 5 000 Leones för ett vanligt läkarbesök (ca 13 SEK) och 450 000 Leones (ca 1130 SEK) för ett kejsarsnitt. FN säger att 70% av befolkningen lever på under 6 kronor om dagen, och då säger det ju sig självt att det är dyrt att vara sjuk här… Jag blickade ut över rummet, där jag läste innantill och försökte mig på tillräckligt långa pauseringar för att hinna läsa in mig på nästa mening. Ingen Obama-förmåga direkt. Men det verkade ändå gå fram, budskapet.

Jag fortsatte: MSFs erfarenhet visar att man kan minska dödstalen rejält, med ganska enkla grepp och på ganska kort tid. Där vi jobbar nu var dödstalen 2005 för barn under 5 år 3,5 döda per 10 000 barn per dag. Når den siffran över 2 per 10 000 per dag anser man att läget är akut. Här var det alltså 3,5. Idag, tre år senare, har siffran i vårt upptagningsområde sjunkit till 1,1 döda per 10 000 invånare per dag, en bra bit under akutgränsen alltså. I alla fall. Det går att sänka dödstalen. Hur man når fram till fri sjukvård är mindre viktigt. Försäkringar, budgetstöd (bistånd), skatt… eller en kombination. Men ska man få ner dödstalen och därmed få en starkare befolkning, krävs fri sjukvård. Det var vad mitt tal handlade om när jag öppnade konferensen och därefter räckte över mikrofonen till en oförberedd hälsominister som ändå klarade sig galant ur situationen. ”För”, som han sa, ”man vänjer sig att snacka. Man pratar, folk lyssnar. Det rullar på…” Han, hälsoministern, är son till två hövdingahövdingar. Alltså hans mamma var en hövding av hövdingar i söder, och hans pappa hövding av hövdingar i norr. Paramount chief, kallas det. Vilket betyder att ministern själv kan bli paramount chief i två olika distrikt. Det är bara att välja. Vilket tydligen är väldigt ovanligt. Jag frågade en kollega vad man – om man fick välja – skulle föredra mellan minister eller hövding av hövdingar. Svaret kom fort: ”Paramount chief förstås. Som minister vet man att man har sitt jobb i fyra fem år. Såvida det inte blir kupp. Som paramount chief sitter man tills man dör. Skatteindrivning, konfliktlösning och fördelning av land. Självklart!”

Dessa dagar jobbar jag, förutom med allt löpande – dvs personalfrågor, budget konfliktlösning, planering och annat – med slutrapportering för verksamhetsåret 2008, bidragsansökan till Sida 2009, uppföljning på rundabordssamtalen för två veckor sedan, avtalsformulering 2009, framtida exit-strategi (dvs hur MSF på bästa sätt kan lämna sin verksamhet vidare till någon bättre lämpad att driva utvecklingsprojekt) samt en bråkig libanesisk leverantör som stämt oss i högsta domstolen. Imorrn börjar semestern! Anna och jag snör på oss jympapjuxen, stänger av mobilerna och spankulerar ut i djungeln bakom Freetown. Vi promenerar över bergen och ner till någon orörd strand, slår upp ett myggnät och äter nygrillad baracuda. I en vecka. Sen åter till vår overkliga verklighet.

Jag satt häromdagen i Bo och tittade ut över byn genom taggtråden som inte alls diskret omgärdar huset Anna och jag delar med fem andra när jag är i Bo. Solen sakta på väg ner. Det luktar as någonstans ifrån. Säkert ett djur som har självdött. Ödlorna tassar runt på väggar och golv. Flugorna surrar. Barnen skriker. Tuppen gal. Snart lägger sig röken från kvällseldarna över nejden, medan MSF startar sin generator som försörjer de fem bostadshusen med elström. Idag sitter jag på balkongen i Freetown och tittar ut över atlanten. Bilar som far över bron mellan fastlandet och den lilla landremsan på andra sidan sundet. Små träkanoter som paddlas fram och tillbaka med dagens fiskfångst. Tuppar som galer även här. Det är lite svalare, lite tystare, lite lugnare. Medan jag idag har suttit framför datorn och knapprat rapporter, svarat på mejl och intervjuats av någon journalist, har vi i snitt behandlat 1 066 personer i våra 5 kliniker i Bo. Bara idag. Otroligt. Tur att inte alla jobbar som jag… då skulle inte många liv räddas!